Att ha haft en bergochdalbane-vecka

Vecka 35, vilken berg och dalbane-vecka alltså. Ingen kan väl ha undgått att höra/läsa om det som inträffade under lördagens motdemonstration på Limham. även om jag kom lindrigt undan utan några fysiska skador alls så sätter den typen av övergrepp sina spår. All sorg och all oro, för att inte tala om all frustration har tagit så hårt på mina krafter, allas krafter och söndagen var nästan som i förlamning. Tills nyhetsrapportering e och polisens lögner de mig, oss. Då kom min ilska, en rosenrasande vrede. Måndagen bjöd på jobb från morgon till kväll och en hjärta och lungräddningskurs som tog hårt på krafterna den med, att få statistik på kvävningsolyckor/trafikolyckor där barn omkommeroch skadas allvarligt när en redan är sådär emotionellt slut är inte att rekommendera, alls. Kvällen bjöd på manifestation mot polisvåld utanför ett av Malmös polishusoch sedan en efterlängtad träning.  Tisdagen och vapenvilan, ett Malmö som fullkomligen exploderade i fyrverkeri och tutand och för min egen del trötta tårar av glädje istället för frustration och ångest.  Onsdag och torsdag - fackligt arbete varvat med vanligt jobb och ett Championsleague kval som fick alla Malmös nerver att ligga utanpå och ett långt möte späckad med föreningsarbete. Torsdagskvällen bjöd på ett hårt träningspass med laget och sen går en långkörardag från åtta till halv sex på jobb full av förberedelser inför alla nyinskolningar som kommer på måndag. Jag somnade tidigt igår, innan klockan slagit tio och innan jag tagit itu med alla måsten och med vetskapen om att väckarklockan ringde klockan noll sex noll noll imorse. Städa lite, plocka undan mycket - barnsäkra lägenheten (så gott det går) för när som helst ringer det på dörren och då kommer en av de ettåringar som jag känner mest för just nu. Idag har jag äran att få vara barnvakt hela dagen och även om jag är trött så trött så ser jag fram emot det med hela mitt hjärta. 

Vet ni?! Vi har kommit på ett sätt att ta medicinen.

Alla som har fått Kåvepenin utskrivet till sina barn vet vilken kamp det kan vara att få i barnet medicinen, inte nog med att den smakar och luktar vedervärdigt, den skall också tas flera gånger om dagen ( i vårt fall tre gånger) och på fastande mage. Fy fan. 

Under flera år, fyra för att vara exakt, har det utbrutit ett smärre världskrig varje gång det varit dags att ta medicinen, rätt ofta med andra ord då W är ett öronbarn som fått medicinen utskriven ofta. Fram tills nu that is alltså. Vi har knäckt koden, W dricker medicinen helt själv sedan igårkväll, nästan helt utan att knussla om det. Hur det gick till?

Vi fick bytt medicin till fruktsmaken, alltså inte naturell eller jordgubb utan frukt, den minst äckliga enligt den fantastiska apotekaren. Jag häller upp medicinen i ett snapsglas/äggkopp, tar i någon ml extra därför att jag vet att en del hamnar utanför. W dricker allt i ett svep, eller i två rejäla klunkar, dricker sedan direkt lite iskallt vatten och stoppar därefter ett jordgubbstuggumi (V6 för barn) i munnen och tuggar bort den äckliga smaken, spottar ut allt och tar därefter en päronsplitt. Jag ger mig i glassfighten här, om tre glassar om dagen får honom att ta medicinen utan panik och ångest så har jag ingenting all att säga till om saken.

Inte basist, men..

Mitt i allt politiskt elände och vabbande (Scharlakansfeber och öroninflammation) så är det skönt att skratta litegrann. Jag hittade gruppen Inte  basist, men..  när Majsan  delade sidan och den senaste kvarten så har jag skrattat så att jag har gråtit. Det känns minst sagt förlösande.. Det säger förmodligen mer om mig än gruppen i sig men det bjuder jag på en fredagskväll som denna. 

Jag känner mig ensam och bitter och törstar efter vuxet sällskap. I tisdags fick jag ett samtal till jobb, en av pedagogerna från Ws förskola som berättade att han var riktigt hängig och att jag skulle hämta omgående. Sagt och gjort. Jag hämtade en ynklig unge med nära 40 graders feber, en temperatur som hållti i sig stadigt i ytterligare två dagar till. Vårdcentralen sa först öroninflammation (ingen överraskning där inte - shit vad jag längtar tills rören sätts i!). Antibiotikabehandling på det alltså men ingen större förändring. Torsdagsmorgonen bjöd på en spännande överraskning, ett svullet, prickigt, kliande barn med prickar precis överallt så efter ytterligare ett vårdcentralsbesök konstaterades scharlakansfeber. Ny antibiotikakur vilket känns härligt och peppande, alla som någon gång fått käka Kåvepenin vet ju hur smarrigt det är i flytande form. Not. 

Nu har vi tredje världskriget här hemma tre gånger om dagen och så skall det fortsätta i ytterligare nio dagar. Inte nog med att medicinen smakar skit, den skall också tas på fastande mage och ger upphov till rejäla magsmärtor. Med lite hot och massor av belöning så tar W medicinen mer eller mindre självmant men jag känner mig som världens sämsta morsa när han klöker upp två av tre medicineringar och gråter av äckelfaktorn, själv kräks jag litegrann i munnen bara jag skruvar a korken på flaskan. 

Stoppa pressarna! En SD politiker har gjort rasistiska uttalanden!

Sydsvenskan skriver om att SD-politikern Eva-Marie Olsson avslöjas som rasistisk bloggare och där någonstans har jag svårt att hålla mig för skratt. Really?  Är det någon som är förvånad? Att Eva-Marie Olsson har många strängar på sin lyra är lite av en underdrift. Hon är inte enbart politisk sekreterare i SD Malmö utan hon är även  nämndeman i tingsrätten, ersättare i sociala resursnämnden samt i  förskolenämnden (!)  och väldigt aktiv på olika nätbaserade forum och nu alltså då även en av de drivande bakom en riktigt äcklig rasistisk blogg. SD är ett rasistiskt parti och partiets anhängare är rasister av rang, delar av de aktiva inom partipolitiken är allt annat än duvungar inom politiken utan var med även på den gamla goda tiden innan språket såväl som utseendet putsats upp och anpassats till den svenska partipolitiken. Nu visar det sig alltså att (ytterligare) en av partiets ansikten utåt "går över gränsen" och uttrycker sig olämpligt, vad som i själva verket sker är att ytterligare en av politikerna bekänner färg inför det svenska folket.  

Sverigedemokraternas styrelse har styrelsemöte och beslutar att pausa Eva-Marie Olssons nuvarande, ger henne en time-out på obestämd tid och Eva-Marie kontrar med att hon ibland kan uttrycka sig något klumpigt.  Att hänga på Dispatch International och Avpixlat och skriva inlägg med grova rasisistiska uttalanden på rasistiska bloggar när en samtidigt har ett uppdrag som politisk sekreterare för ett parti som frenetiskt (förgäves)  försöker att slå ifrån sig rasiststämpeln är kanske inte det smartaste en kan göra men samtidigt har jag jävligt svårt att förstå vem det är Sverigedemokraterna försöker att rädda? Återigen, det går inte att understryka det tillräckligt, Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti och jag tycker mig se att fasaden krackelerar allt mer vilket glädjer mig och jag hoppas innerligt att majoriteten av de 359 610 som röstade på Sverigedemokraterna i EU-valet har hunnit tänka om till den 14:e september.

Imorgon har SvP, Svenskarnas Parti, föredetta NSF tänkt att det skall hållas ett valmöte på Limhamn. Malmö sjuder idag, kokar och i takt med att polishelikoptern cirkulerar över Möllevången förbereder sig många inför morgondagens blockad. Jag hoppas, önskar och tror att alla malmöbor dyker upp imorogn och visar att det inte finns någon plats för nazister på våra gator. 

Team Sweden förbereder sig för Dallas 2014

Final cut är gjort och jag kom med. Jag är med i Svenska landslaget i rollerderby 2014 och skall åka till Dallas för att spela i världscupen. Hur coolt är inte det på en skala?! Jag känner mig så glad och peppad och stolt över hur långt treäningstruppen har kommit och över allas personliga utveckling. Det har varit ett otroligt halvår fyllt av blod svett och tårar och nu har vi gått in i nästa fas.  Om du vill hjälpa oss att komma till Dallas så går det bra att donera pengar till laget via vår Gofundme kampanj som finns här: http://www.gofundme.com/bzkdbk

Att säga att det är dött här är en underdrift. Sommaren har som vanligt inte räckt till och att uppdatera sociala medier har fått absolut noll prioritet under de sista lediga veckorna. Att fem semesterveckor kan gå så snabbt är inget under, jobbveckorna går om möjligt ännu snabbare och snart är denna första över. Nya barn och nya kollegor och en känsla av pepp och hopp om framtiden gror i mitt bröst och trots att jag redan har sömnbrist och att väckarklockan ringde 05.10 för tredje dagen i rad och att H åkte tillbaka till Tyskland för ytterligare jobb så känns det inte tungt. 

Sommaren har gett mycket energi, D-vitamin och minnen som jag förvarar långt in i bröstet. Kärlek och saknad, salta bad och fantastiska utflykter. Det är en lång lista och även om jag känner att jag inte vill att den skall ta slut, sommaren alltså, så känns det ändå okej att det snart är mitten av augusti och att det nu är mörkt om kvällarna  när jag cyklar hem från träningarna. Hösten kommer att bli bra den med

Att dela sina barndomsminnen med sitt egna barn

Mina barndomssomrar var absolut magiska. Det är så jag minns dem och det är med glädje i hjärtat som jag tänker tillbaka på dem. Oändliga sommarlov, utan oro för skolan där vi inte gjorde något speciellt alls utan fick vara som vi ville. Ibland jobbade mamma och då ar vi hemma på gården med farmor också pappa och farfar som jobbade på gården.

Jag tänker ofta på alla somrar jag spenderat på gården under min barndom, speciellt i sommartid och jag har vissa minnen som jag håller mer kära än andra. Skördetiden är ett sådant minne. Förväntningarna hos de vuxna på gården, förberedelserna, den dallrande luften på gårdsplanen och ljudet av fläktarna till siloanordningen. Jag minns allt av det och jag minns det med glädje. Jag minns hur jag och min bror alltid hoppade i den nytröskade rapsen, oavsett hur sent det var på kvällen så gjorde vi det därför att det var så det skulle göras och jag minns känslan den lämnade efter sig mot huden.

 

Jag vet inte riktigt hur längesedan det är jag hoppade i rapsen, mer än femton år sedan, kanske till och med tjugo, jag kan inte minnas när vi slutade att göra det men nu gjorde vi det igen. Jag och min lillebor och W och känslan den kändes så surrealistisk, fantastisk men så bisarr och märklig på samma gång. Igår hoppade jag och W i rapsen tillsammans. Det kändes som att luften dallrade av lika delar värme från solen som kärlek. Vi hoppade och hoppade och hoppade lite till, vi skyndade oss ner från vagnarna för att fly tröskans dammande och vi sprang genom fältet hand i hand och kände rapsens stubb mot smalbenen och hela tiden kändes det som att jag fick blinka flera gånger om för att inte börja gråta och jag hade en klump av kärlek långt upp i halsen och nästan samma känsla i kroppen som när vi kom hem från BB för första gången.

Återhämtningsperioden efter vattkopporna eller historien om filmen som gav mig en hjärnblödning

Såklart att W prickade in de allra varmaste och soligaste dagarna för att ha vattkoppor, såklart. När det var som mest kli och koppor låg termometern som sitter i solläge i köket  stadigt på 35 - 40 grader och sovrumstemperaturen var på tok för hög för att det skulle kunna gå och sova.  Klarblå himmel, svensk sommar när den är som bäst, ni vet hur det ser ut. Dom där kopporna sitter kvar ett rätt bra tag skall jag be och få tala om och vet ni? Dom skall tydligen  inte alls  utsättas för sol förrän skorporna trillat av. Att hålla en fyraåring inne/i skuggan så länge sommartid är otänkbart, i alla fall den här fyraåringen. 

Vi har tittat på mängder med film, alltså hur mycket film som helst, vi har byggt lego, lite mer lego och ännu mer lego. Vi har bakat knäckebröd och läst sagor, skrivit brev och ritat ett oändligt antal teckningar, allt under första dagen W mådde bättre. Efter ytterligare några dagar var jag en hårsmån från att implodera och kanske i den fast som bäst beskrivs som en jävligt tjatig och sur förälder. Då fick jag den briljanta idén om att vi skulle gå på bio och se den där filmen som W pratat om att se en längre tid: Draktränaren 2. En film som jag egentligen  inte visste någonting alls om när jag bokade biljetterna förutom att jag någongång hört någon säga att i alla fall ettan var relativt genusmedveten..

Visuellt sätt var den helt fantastisk, en mycket snygg animerad film som lockade, gjorde mig nyfiken och som fick mig att också vilja ha en egen drake. Tidigt i filmen får en träffa Hicke som är son till hövdingen i vikingabyn, Hicke, till skillnad från de andra männen i filmen, har en finlemmad kropp och en mildare attityd, han är ingen krigare. Gött mos tänkte jag och fortsatte titta. Hicke vill gå sin egen väg och inte styras av sin pappa och hans kompis Astrid är stark, fightas med drakar och är en fena på att flyga. För att göra en superlång historia, 1h och 42 minuter för att vara exakt, lite kortare så kände jag att filmen började bra, publiken fick möta huvudrollsinnehavare i filmen som ändå får klassas som normbrytande, ganska tidigt i filmen kommer det fram att hövdingen uppfostrat Hicke själv,  vi får också möta en frånvarande mamma som väljer att leva med drakar istället för att vara en del av det traditionella familjelivet  och det finns ett tydligt spår av att det är viktigt att som barn gå sin egen väg och inte enbart följa föräldrarnas men ungefär här tar det stopp.  

Typ 30 minuter in i filmen har jag hunnit inse att jag förmodligen kommer att få en hjärnblödning pga ilska och frustration innan filmen är över samt att jag kommer att få spendera många timmar med att diskutera innehållet tillsammans med W och lägga fokus på helt andra grejer än vad han kommer att vilja snacka om. Det var längesedan jag såg en film där en del av de kvinnliga karaktärerna kändes så sexualiserade. Det är en familjefilm och ändå flörtas det hejvilt, det kommentera kroppar, det fladdras med ögonfransarna och de manliga karaktärerna jagar sin kvinna. Skolboksexempel på sexuella trakasserier används som skämt i filmen och det blir solklart att den enda kärleken som finns är den heterosexuella kärleken, såväl mellan djur som människor. Som grädde på moset är alla karaktärer kritvita förutom den ondaste av dem alla som har en mörkare hudton och dreadlocks.  Jag blir så jävla trött i huvudet. Trött i huvudet och arg i kroppen, jag fick jobba hårt på impulskontrollen i alla fall under fem gånger för att inte ställa mig upp under bion och ta W i handen och lämna salongen, för att inte kommentera skiten på bioduken högt och ljudligt för att söka medhåll från andra vuxna men såklart gjorde jag inte det för det vågar jag inte göra. Det värsta med det hela är ändå att höra alla vuxna prata om filmen efteråt, hur bra den var, att den var cool och att vissa av karaktärerna var "så roliga". Jag tror att det dröjer ännu ett tag innan vi går på bio igen.

Vi orkade hålla oss inne i ungefär tre dagar till sedan har vi kört på att vara utomhus mycket men med heltäckande kläder och helt plötsligt känns den där UV-dräkten med solskyddsfaktor 50 som jag spontanshoppade i London till W som ett himlans bra köp. Nu har de festa kopporna läkt ut och skorporna har trillat av, vi badar och njuter av värmen som håller i sig.

9 dagar

Så nöjd människa efter morgondagens konditionsträning och en lång dusch. att det  enbart är 9 dagar kvar tills dess att jag och W åker till Tyskland och får träffa H igen gör inte dagen sämre. Denna saknad alltså, det känns helt sjukt att det går att sakna någon så mycket. Biljetterna är bokade, boardingpassen utskrivna, tågbiljetterna under kontroll och W har redan skrivit en lång packlista. Detta blir ett fantastiskt äventyr! Att hitta flygbiljetter som inte kostar skjortan till Tysklands avkrokar är lättare sagt än gjort, då får en pussla så därför har vi en resa som börjar med tåg, sedan två flygbyten och därefter ytterligare två tågbyten. På hemvägen är det tåg, flyg, buss, flyg som gäller. Tur att en kan resa lätt och att W och jag brukar ha det så sjukt gött när vi reser tillsammans. 

Idag trotsar vi allt, skiter i alla måsten och eftersom att vi fortfarande inte får lov att vara ute i solen (i alla fall en av oss) så drar vi på bio och kollar på Draktränaren 2. Tjohoo! (Innan ni får moralpanik, kopporna har börjat torka och det skall därför vara lugnt på smittoplanet enligt vårdguiden. Det känns nästan lite dekadent att spendera en sommareftermiddag inomhus i en sval biosalong. 

Igår en gnällfis, idag ett energiknippe

Igår var jag en gnällfis, en ledsen och trött människa som kände sig otillräcklig på nästan alla plan i livet och sedan kom min älskade mamma och hängde med mig och W ett tag och sedan sa hon dom magiska orden "gå och träna med dig" också gjorde jag det och efteråt kändes allting så mycket bättre. Det är helt sjukt vad ett hårt pass på gymmet kan göra för skillnad.  Idag känner jag mig gladare, starkare och bättre än på länge. Det kan ha någonting att göra med att jag fått 8 timmars oavbruten sömn också men ändå. Denna fantastiska känsla av träningsvärk gör så gott med mig. Igår blev det intervallträning på löpband, jag vågar fortfarande inte springa för myclet/långt på mitt onda knä så jag satte 3 km som riktlinje (vilket nog var ganska klokt för sedan gjorde knäet ordentligt ont) och körde allt vad jag orkade i en halv minut sedan lugnare i en minut och sedan allt vad jag orkade i en halv minut de första två kilometrarna och sedan körde jag i 1 minuters intervaller. Kände mig inte riktigt klar med intervallerna så sen körde jag fem km cykling till i lite mer utspritt tempo och därefter ett ordentligt mag/rygg och bröstpass, kunde inte heller låta bli att köra lite armar och en höftböjarövning på slutet så en kan nog säga att kroppen fick sig en rejäl genomkörare. 

Idag har jag bakat obscena mängder knäckebröd, hängt på landet med W (som äntligen börjar må bättre!) och haft lite kvalitetshäng med mamma och en av mina kusiner. Jag har fått klappa en högdräktig katt som förmodligen ligger och krystar i detta nu och jag har hunnit med att tvätta och handla. Det har varit en finfin dag som avrundats med ett tretimmars möte tillsammans med resten av Crime City Rollers coacher - snart är allting på plats inför träningsstarten i augusti.

Inatt har jag fått cirka två timmars sammanhängande sömn. I övrigt har det varit klifest hela natten. Är alltså lagom trött och irriterad idag och kan inte alls bestämma mig för vad jag vill. Jag är sugen på att göra så mycket, möblera om, skaffa smart förvaring till lägenheten, måla om, tatuera mig, dra till gymmet, klippa håret och så vidare. Listan tar liksom inte slut men ork det har jag absolut ingen idag. En liter kaffe på det så hörs vi senare.

I kliandets förlovande land

Att det här var i förrgår känns rätt overkligt. Långt borta. Just nu befinner vi oss i vattkoppornas inte så förlovade land med kli, feber, gråt och panik och själv känner jag mig ungerfär som världens kassaste förälder. Jag har skrivit om det innan och kommer att skriva om det igen. Jag har så svårt för att känna att jag är ett bra stöd till W när han är sjuk - jag kan inte hjälpa, inte trolla bort det onda utan bara underlätta, finnas där och avlasta men det räcker inte. Det räcker inte alls. Natten till idag tror jag att vi snittade tre och en halv timmes sömn. Jag undrar hur det blir inatt. Klockan är kvart över elva och jag har nyss kunnat lämna honom i den stora sängen, äntligen sover han.

 Den där London - Gotham matchen har jag sett med ett halvt öga och den (som alla bout på hög nivå) väckte någonting i mig. En hunger. Jag önskar att det inte vore sommaruppehåll på träningen, jag vill skatea med mitt lag nu. Känna deras kroppar, tighta väggar och snabba fötter över blank parkett. Jag vill utmanas och pusha mina gränser långt, långt. Jag vill bli bättre. Utvecklas. Vara en stark och bra blocker. Har så långt kvar innan jag är där jag vill vara. Har hunnit med att köra lite styrka och kondition under dagen också. Förmiddagen var lugn, W kollade på en film och jag han köra ett lagom hemmapass. Imorgon hoppas jag innerligt på att jag kommer iväg till gymmet tillsammans med en träningspartner. Jag längtar efter att lyfta tungt och känna hur musklerna blir som spagetti, känna träningsvärken komma smygande. 

Men ja, nu är det vattkoppor och kli som gäller för hela slanten. Jag minns det själv när jag var sjuk även om det säkert är mer än 20 år sedan nu. Paniken över att inte kunna fly från det, frustrationen, tröttheten och smärtan. Hittills har vi testat att blåsa med kall-luft från hårfön för att lindra kliandet, det fungerade inte. Vi har också baddat med kalla handdukar - funkar inte heller, känns enbart obehagligt. Alvedon hjälper inte. Har du några bra tips på vad vi kan göra för att lindra vattkopporna och klådan?

Saker en inte vill ha på semestern del 1

Jag tänkte att vi skulle prata  lite om saker som en inte vill ha eller uppleva under sin semester, när jag funderat ett tag så kan jag faktiskt komma på en hel radda med grejer som jag gärna skulle slippa. En av dom grejerna är att ta hand om en av vattkoppor totalt prickig unge som är fullkomligen bedrövad över att inte få bada, inte få vara i folkets park, inte få leka med kompisarna, inte få gå på bio och som dessutom håller på att förgås av kliande koppor. 

Idag har det varit så illa att inte ens det nyinköpta Legot som vi fyndade på Emmaus har kunnat locka till lek. Glassen har ratats tillsammans med smoothien, knäckemackorna med favoritpålägget, vattenmelonen och godiset. Riktigt, riktigt illa med andra ord. Tror jag det när en måste ligga inne på en av sommarens varmaste dagar. Livet alltså, inte alltid en jackpot. Nu skall jag visualisera mitt bästa jam någonsin för att sedan förhoppningsvis somna och vakna till en morgondag som är i alla fall lite bättre. 

Överraskningsfesten!

Peppen på detta - skyhög!  I veckan hade vi överraskningsfest med massor mat och massor av vin  för en fin vän som nog blev rätt så överraskad trots allt. Knytkalas med fantastiska sallader, hembakade pitabröd, olika typer av sojaköttt och en sjukt smarrig chokladkolakaka med smak av mint. Stort plus för alla fina dekorationer som hänger kvar i lägenheten och gör mig på bra humör. Jag tänker att jag skall ta ner dem sen, efter SM-veckan och efter det att ballongerna skrumpnat ihop litegrann och faktiskt fått göra sitt. 

Knästatus innan SM

Kroppen efter en träninghelg med över 20 timmar onskatesträning och ytterligare offskateträning plus ett bout mot Team USA? Öm. Blåslagen och öm men ändå en känsla av frid och nöjdhet.

 Helgen i Stuttgart var på alla sätt fantastisk och jag lärde mig mycket nytt. Bara att få spendera så mycket tid onskates tillsammans med andra spelare som en inte känner är guld värt, det får en att utvecklas riktigt mycket. Klasser som full body blocking och backwards blocking gav så extremt mycket.Tyvärr trillade jag under lördagens andra klass och skadade mitt bra knä, kände att det var ej rejäl smäll och tog det därför lite lugnt under resten av löradgens klasser - ville vila upp mig innan boutet. Boutet gick bra att spela, jag hade inte ont - hög på adrenalin som jag var och med mycket endorfiner i kroppen men däremot i söndags när jag vaknade, då kan jag säga att det kändes aningen annorlunda. Den blodutgutelse och svullnad som tidigare funnits strax under knäskålen hade vandrat runt till ett blåmärke kring knäskålen och det gjorde skitont när jag sträckte på benet. Jag kunde köra ändå men tog det lite lugnare. 

I måndags på träningen kändes jag sliten i kroppen, långsamma rörelser och framförallt en jävligt ömt knä som inte alls hängde med. När jag kom hem och stod i duschen insåg jag att svullnaden och blånaden krupit sig bakåt i knävecket också och vandrat upp längs benet mot muskelfästena/ligamentfästena på baksidan av benet så resten av veckan har jag mest tagit det lugnt. Tittat på mycket derby, vilat, läst strategier och vilat lite till. Njutit av att vara hemma och planerat en fantastisk överraskningsfest, mer om den en annan gång. Igår var det sista träningen innan SM i Borås och jag kände att det var dumt att riskera något så jag gick offskates. Idag känns knäet betydligt mycket bättre och det gjorde inte ont när jag steg upp i morse. Goda prognoser inför helgens bouts alltså.

Hemma igen efter en helg i Stuttgart

Nu är jag hemma igen efter en helg fylld av roller derby i Stuttgart. Med mer än 20 timmar på rullskridskorna och det snabbaste, hårdaste och roligaste boutet jag någonsin spelat. Helgen har varit över förväntan på många sätt men jag har inte riktigt hunnit processa allt ännu, det har verkligen varit full rulle hela tiden och det är skönt att vara hemma igen med vetskapen om att det är sommarlov och att jag och W har fyra dagar av kvalitetstid framför oss.

Semestern är nära..

Så kom den, den sista arbetsdagen innan semestern. Fem sköna veckors ledighet med nästan inga måsten alls utan tid att enbart ägna sig åt allt det där en vill göra men som en aldrig hinner med. Några helger är redan inbokade, det är träningshelger, bootcamps och bouts men i övrigt är alendern tom och det ger mig ett lugn utan dess like. Nu ska jag sova ikapp och äntligen ha tid att läsa. Inte ställa klockan och sova länge. Sluta vara en så förbannat tjatig, stressad morsa som inte har tid att leka. Det kommer att bli en fantastisk ledighet, jag känner det i hela kroppen.

Regn slickar hela staden

Jag drömmer mig bort till värme och solsken, lata dagar på stranden och hängmattehäng i kvällssolen. Försöker att inte nedslås av att det är kallt, kallt som i jeans, tjocktröja och vindjacka när vi hänger i vattenbrynet och bygger sandslott. Jag tänker att värmen kommer med semestern och blundar, räknar ner. Fyra jobbdagar kvar innan fem veckors ledighet. Det fixar jag och jag fixar det bra. Jag tänker att solen måste komma med semestern och Stuttgart-resan därför att jag behöver den, behöver tina upp inifrån och ut och känna hur D-vitamindepåerna fylls på till brädden igen. 

Nu är det jag som unnar mig en ipad och åker hem från huset vid havet för att städa lägenheten och göra mig redo inför helgens bort mot team USA och ett fyradagars bootcamp som kommer att vara något av det mest fantastiska jag får vara med om på rullskridskor under det här året. 

CCR vs. Charlotte på ECDX

ECDX har börjat och wftda.tv visar alla bouts och såklart satt jag bänkad via datorn och följde brutet med spänning. CCR spelade tight, smart och bra och höll jämna steg med Charlotte som tog ledningen rätt så direkt från starten tack vare powerjam. Men sen, som CCR tog grepp om det, steppade upp och levererade.. Helvete vad stolt jag är över mitt lag!  När slutsignalen gick så stod scoreboarden på 90 - 200 till Crime City. En vinst som betyder mycket för rankingen, självkänslan och den framtida peppen.

Det var så väldigt mycket svårare att titta på brutet än att se alla uppdateringar på Facebook och instagram. Jag önskar så att jag var med i USA, det kliar i hela kroppen av att inte få skate med mitt lag och dom fattats mig så att jag känner mig deprimerad. Men samtidigt, denna enorma känsla av stolthet i bröstet, vetskapen om att alla svettiga träningstimmar vi lagt ner tillsammans ger utdelning. Att se hur alla spelare fick varandra att glänsa på tracken var magiskt. Jag sitter här hemma och skriker mig hes och torkar tårar av stolthet och jag kommer att fortsätta heja på mitt lag under hela turneringen och ta emot dem som hjältar när dom kommer hem. Shit vilken grej alltså! 

Unna sig en ipad?

För en tid sedan så skaffade vi oss en samsungsurfplatta men den är rätt oanvänd om sanningen skall fram. W spelar en del på den och H har den med sig på resor ibland och vid några få tillfällen har jag haft den med mig men jag fixar det inte alls, vi kommer helt enkelt inte överens. Kanske beror det på att den kokiller sig så från ipaden som jag är van att använda mer eller mindre dagligen på jobb, kanske beror det på att jag saknar de appar som jag verkligen gillar eller  kanske beror det helt enkelt på att jag inte lärt mig samsungplattan tillräckligt. 

I alla fall så har jag gått i ipad tankar ett tag, jag tänker att jag skulle använda den flitigt på jobb, i och med utbildningen jag ska läsa, när jag jobbar fackligt och till föreningsarbetet. Jag har en laptop hemma men den hänger verkligen på sista versen, den är vattenskadad, saknar tangenter och fungerar inget vidare alls utan strömsladden och jag känner att jag inte vill lägga alltför mycket på en ny dator typ MacBook eller liknande, att det räcker med min gamla skruttiga laptop och att en platta skulle täcka mina behov.. Men så tänker jag att det är onödigt, att jag verkligen inte behöver lägga pengar på ytterligare en pryl som jag egentligen inte behöver. En snabb googling gör det heller inte ett dugg lättare kreti och pleti verkar tycka precis allt om surfplattor och rekommendationerna skiljer sig verkligen åt. Vad säger ni som brukar läsa här? Ipad eller inte ipad? Om ipad ska den då ha enbart wi-fi eller 3/4g också? En billigare mindre laptop istället? Vad ska en tänka på? 

Att sakna någon så att det gör ont i själen

Älskade hund, nu har du fattats mig i mer än ett år och någonstans så hade jag tänkt att det skulle bli lättare. Att smärtan och saknaden skulle trappas ner, avta och försvinna mer och mer men så har det inte alls blivit.  Fan, det är nästan tyngre nu för jag minns inte längre hur ont du hade. Jag bara saknar dig så mycket och jag kommer på mig själv med att byta trottoarkant när jag möter människor med hundar därför att det gör så ont att se den där speciella kontakten som en människa kan ha med sin högt älskade hund. Det känns som det var igår när vi åkte till veterinären för sista gången, du och jag tillsammans på det kalla golvet och hur jag fick lyfta ut dig ut bagageutrymmet den där sista gången. Försiktigt, försiktigt för att du hade så ont och jag minns så väl hur fåglarna kvittrade och hur kornfälten böljade i vinden utanför veterinärens parkeringsplats. 

Plötsligt händer det..

Pling sa det i telefonen när jag fick ett nytt meddelande på jobbmejlen  i fredags eftermiddag rätt sent, det där kollar jag på måndag morgon tänkte jag och glömde bort det. Tills idag för idag är det fantastisk måndag igen och vet ni vad det var? Skolverkets beslut gällande min lärarlegitimation. Den där legitimationen som jag väntat på i hur många dagar som helst, som jag undrat över, grubblat på och vänta, väntat och väntat lite till på, ja jag har faktiskt väntat bra mycket längre tid än ett år. Så kom den äntligen och det var med något darriga händer som jag öppnade bilagorna i mejlet. En del av mina kursare har fått nästintill noll behörighet på grund av sitt huvudämne samt valda sidoämnen och i och med omstruktureringen av lärarutbildningen och Skolverkets tilltag så har de trillat genom stolarna. Jag som läste mer än hundraprocent nästan hela studietiden och kombinerade ihop mina kurser så mycket jag bara kunde för att få en bred legitimation har haft på känn att det nog ändå inte skulle bli så bra i slutändan som det blev. För visst blev det bra, från och med i fredags har jag en lärarlegitimation som visar att jag är behörig att undervisa i förskola, förskoleklass, bild år 1-6, svenska år 1-6, matematik år 1-6, biologi år 1-6, fysik år 1-6, kemi år 1-6 samt att jag är behörig att undervisa i svenska som andraspråk år 1-3. Det är lite märkligt det där. Alltså jag VET ju att jag har läst alla dessa ämnen och att jag plockat alla dessa poäng och att jag verkligen har kompetenserna för det. Jag har ju klarat mina studier med råge men ändå så kändes detta som ett riktigt gött bevis, sjukt egentligen men samtidigt så GÖTT. Nu ska jag fira med att coacha ett tretimmarspass och vara barnledig  för kvällen för det är jag värd! 

Kolla vad H har byggt!

Iron Maiden spelar på NovaRock på en scen som H och hans crew har byggt och jag känner hur stoltheten växer i mitt bröst. Jag tror aldrig att jag riktigt kommer att vänja mig vid hur stora scener det är som dom håller på med, jag kommer aldrig att släppa oron och jag kommer aldrig någonsin att sluta förundras över vilket jobb det är dom gör. Hur ett crew kan bygga upp någonting så stort på så kort tid och sedan plocka ner det på ännu kortare tid för att göra om samma sak med bravur på nästa ställe, förmodligen med sämre förutsättningar än gången innan. Jag är stolt och blir så festivalsugen att jag knappt vet var jag skall ta vägen! Har inte varit på NovaRock sedan 2010 då med en liten, liten W som inte ens kunde sitta. Jag tänker mig att vi åker till Wien i år och går på festivaler tillsammans, träffar H och får lite finkultur i en stad jag inte ännu sett.

CCR vs. Roc Stars

CCR spelade sitt första bout i USA under natten. Klockan ett svensk tid ljöd första visslan och jag följde uppdateringarna från matchen med blandade känslor och adrenalinet flödande i kroppen. Det kändes mer än väntat att inte vara med. Jag har inte missat många bouts alls sedan jag började min boutkarriär, jag har valt att inte åka med till Glasgow för ett bortabout en gång för många år sedan när det skulle spelas ett bout med ett mixat A och B lag men i övrigt tror jag att jag spelat mer eller mindre allt fram till den här USA turnén då och med ens så grep den där känslan tag i mig. Fan, vilket beslut som jag har fattat. Jag kommer inte att komma in i gemenskapen igen, jag är utanför och alla andra har det så bra utan mig.  Jag  vet att det inte är sant, att det inte alls är så och att jag inte är den enda som inte är med på USA-resan men det går inte riktigt in i mig, inte just nu. Hela heögen har jag kastats mellan att vara så innerligt glad över att jag valde rätt, att stanna hemma. Jag har haft fantastiska dagar i solen med fina människor och mycket kvalitetshäng med W men så smyger det sig på. Den där känslan. Fy fan.

Bättre blev det inte av att W fått tillbaka sin förkylningsastma med full kraft, från att ha varit lite snorig i ett par dagar så slog det på med full fart igår så natten har bestått av inhalatorer, slemkräk, byte av lakan, tårar och en massa hostande. Antal timmar sömn? Ungefär en sammanhängande och sex utspridda kvartar. Antal säsonger av Förrådsfyndarna som jag plöjt igenom? Två.  Boutet då? Final score 224 -151 till Roc Stars. CCR kämpade bra och jag tror att vi kan ha tjänat i ranking på detta bout. Roc City är rankade på plats 92 i division 2 och CCR är för närvarande rankade på plats 145 i division 3. 

Ner som en pannkaka, upp som en sol!

Förutom att jobba jobba och jobba lite till så har jag legat gömd på soffan utan sociala medier ett tag nu, överväldigad av alla statusuppdateringar och alla bilder från USA-resor och mellanlandningar. Och jag har varit så jäv-hä-ävla knäckt över att inte vara en av alla dom som bidrar till alla uppladdningar men idag är jag okej med läget. Det är fredag, det är sol och helgen tänker jag spendera på den feministiska festivalen och bara njuta av att vara ledig. 

Tre timmar kvar till helg och finhäng med W, och kära vänner. Det kommer att bli en awesome helg! Ps. Glöm inte bort att CCR har prova på imorgon, den fjortonde juni i folkets park vid barnens scen!

Slappesöndag

Igår var det sol ute men mörkt i sinne, idag känns det ganska mycket tvärtom. Snart är det dags för ett nytt bout med svenska landslaget, snart är det semester, snart ska jag och W åka och hälsa på H och senare kommer det att bli min tur att åka till USA och bouta. Jag vet ju det egentligen men det skaver ändå likt förbannat.

Jag och W njuter av helgen, av ledigheten, spelar sällskapsspel och äter frukost på golvet i hans rum. Vaknar tidigt men blir trötta efter lite lek och somnar om igen. Vi packar upp flyttkartonger med saker från gammelfarbrorns hus och pratar om gamla generationer och hur det var förr i tiden. Vi spelar fotboll i hallen och bygger en koja. Vi struntar i både dammsugningen och i att packa upp den rena tvätten och har det jävligt fint tillsammans.

Rullskridskorna är packade och träningskläderna är på, idag är det dags för ännu ett minimum skillstest att hållas i CCR och jag är övertygad om att jag kommer att bli imponerad, hänförd och motiverad över att se våra nyare saktare göra wftda testet, det blir jag alltid.

Att inte åka till usa del II

I april så gick jag ut med beslutet om att inte följa med mitt lag till USA och spela en rad bouts för att sedan delta i den stora turneringen ECDX. Just då kändes det okej. Det gör det inte längre. Om fem dagar så åker laget till USA tillsammans och ensam kvar blir jag med en hel hög negativa känslor. Jag är rädd för att bli utanför, att inte få komma in i lag-gemenskapen igen och för att förlora min plats. Jag vet att jag inte kan åka därför att jag helt enkelt inte får ihop det, jag har ingen barnvakt, jag känner att jag inte vill vara borta från W så länge även om barnvaktsbiten skulle kunna lösas, jag har inte tagit semester och jag känner att jag faktiskt inte kan just nu därför att det inte känns rätt, detta är inte min USA-resa men så ändå denna känsla, paniken över att inte åka med, sorgen och bitterheten som smyger sig på när jag läser statusuppdateringar på facebook och när jag hör lagkamrater prata om alla spännande grejer som skall hända. Jag försöker att hålla fokus på SM i Borås och på det kommande boutet mot Team USA med svenska landslaget men i sanningens namn så går det sådär, eller nä, det går faktiskt inget bra alls. 

Jobbfunderingar i Juni

Dagarna har glidit över i juni och utomhus doftar det sommar. Jag har varit på läger tillsammans med alla ungarna som skall börja i förskoleklassen till hösten och jag börjar göra mig redo för ett terminsavslut, så smått i alla fall. Jag tror aldrig att jag kommer att vänja mig vid avskeden, oron inför skolvärlden i vårdnadshavarnas ögon och i många fall tårarna och tacksamheten. Jag älskar verkligen mitt jobb, att få vara förskollärare är fantastiskt. Att få utmana, stimulera och möta barnen dag ut och dag in är en ära, att få följa lärprocesser över tid, kunna utforma verksamheten utifrån det som är bäst för just den här barngruppen, att få vara en så stor del av barnen (och vårdnadshavarnas) liv och följa individer genom barndomen, det är fan inte lätt men det är fantastiskt.

Jag gillar verkligen mitt jobb även om det kan vara slitigt ibland, det är mycket rutiner och en hel del politiska beslut som måste fattas innan vi (Sverige) kan börja prata om en likvärdig förskola där barnen får sina behov tillgodosedda. Jag jobbar på en förskola som strävar framåt, en arbetsplats där vi inte nöjer oss med att vara okej, vi vill hela tiden bli bättre som människor, pedagoger, förskola, - det är i alla fall så jag ser det, därmed inte sagt att alla mina kollegor håller med mig - och varje morgon när jag vaknar så stiger jag upp och känner mig peppad på att gå till jobbet. Det har hänt mycket rent jobbmässigt under terminen som gått, jag har börjar att jobba lite fackligt, sjukt spännande och givande! Jag älskar min tid uppe på kontoret, jag har också varit med i ett projekt som sträckt sig över en hel termin, inkluderat tre förskolechefer, Malmö högskola och mer än åtta förskolor där vi drivit den pedagogiska dokumentationen vidare och kommit ytterligare några steg i riktning mot barnens bästa förskola. Jag har läst förskolelyftet och plockat ytterligare en handfull akademiska poäng inom ämnen som får mitt hjärta att banka ännu lite fortare och sen så har jag hoppats, hållt tummarna och hoppats ännu lite till för att jag skall komma in på en utbildning som startar till hösten. Jag har tänkt att om jag inte kommer in på den här utbildningen så skall jag inte läsa någonting alls, enbart jobba och kanske försöka få lite mer fackliga uppdrag. Utbildningen handlar inte om att jag inte är nöjd med det jag gör just nu, för det är jag, däremot så vill jag mer, annat, jag drömmer om att få jobba i ett av Malmös pedagogiska team, att få vara en del av något av de kreativa lärcentrumen och att få jobba med kvalitetsutveckling (nära barnen)  i förskolan. 

Under några månader nu så har jag fått höra att jag kommit in på utbildningen men jag har inte riktigt trott på det, inte vågat ta ut någonting i förskott, jag har inte firat det eftersom att jag inte fått det bekräftat skriftligen och inte hört någonting alls från Skolverket som står bakom utbildningen men så i onsdags fick jag ett mejl som välkomnar mig till den första träffen av många och som det ser ut nu kommer jag alltså att plugga igen till hösten. Exakt hur det kommer att se ut med formerna för utbildningen är inte färdigt ännu, jag väntar med spänning men i kursbeskrivningen står det att den sträcker sig över 2,5 år och att det rekommenderas att 20% av tjänstetiden läggs till utbildningen under denna tid. Första träffen är i början av september och även om jag är anmäld och antagen så känns det inte som att jag vågar fira riktigt ännu men peppen spirar och jag känner mig upprymd inför höstens arbete även om den stundande semestern är mer än välkommen.

Helsinki, London och Stockholm

Foto av Marko Niemelä 

Helsinki var mest skit om sanningen skall fram, i alla fall lördagen. Söndagen blev bra mycket bättre med start i att få spela bout mot Kallio (som tog hem en välförtjänt vinst) tätt följt av häng i solen och sedan ett av de bästa kulturbesöken på länge:  Tove Jansson 100 år. En helt fantastisk utställning sprängfylld av måleri, skulpturer och film som avnjöts tillsammans med två av CCRs finaste personer. Senaste helgen tillbringades i London, en stad som för mig är rätt opersonlig och ganska hemsk med mycket, mycket restid men helgen har varit över förväntan på alla sätt och vis. Fantastiska bouts i en mycket speciell venue, häng med fina människor och shopping. Kanske snart att jag omvärderar London och överväger att åka dit igen.

Jag hinner inte riktigt med, familjen, jobbet och träningen tar allt och det som finns kvar måste läggas på sömn just nu för att jag överhuvudtaget skall fungera. Bloggen blir lidande, alla sociala relationer blir lidande och offskateträningen också - något jag ämnar ändra på så fort som möjligt.  När jag får en stund över (och orkar) tänker jag berätta om boutsen vi spelade i London för dom var episka på alla sätt och vis. Egentligen så skulle jag också behöva kräka ur mig om valet och prata lite politik men det hinner jag inte nu för nu måste jag boka biljetter till nästa derbyresa. I helgen åker jag till Stockholm för ännu en träningshelg med Svenska träningstruppen, det kommer att bli fint men just nu längtar jag efter en ledig helg som får spenderas i lägenheten, där jag kan somna i min egen säng och äta lyxig, lång frukost tillsammans med W.  Nu är det mindre än 20 arbetsdagar kvar innan semestern, det får mig att stå ut och känna mig ännu mer peppad. Sommaren 2014 har så jävla mycket fint att bjuda på.

Vi ses i Mumindalen!

Såhär glad var jag på efterfesten efter att ha spelat mot Team USA förra gången. Det var någonting helt speciellt det. Och extra stolt var jag också över min kära vän Salli som fått pris som MVP, något jag vill minnas att hon var väl värd efter den insatsen och den kommunikationen som hon höll igång på tracken. Jag tänker mig att jag kommer att se ungefär lika fånigt glad ut imorgon kväll när jag dricker mig en liten öl på kanske samma ställe. För nu drar jag till Finland för att spela två matcher i Helsingfors. Helsinki Allstars och Kallio Rolling Rainbows A-lag. Jag reser alltid till Finland med skräckblandad förtjusning och är överexalterad på denna resan. 

Veckan har gått i hundranittio med tusen olika projekt och spännande grejer. Nu är det fokus på derby som gäller! Packa det sista och sen svisch iväg! Hur gör ni när ni skall resa till bortabouts? Hur förbereder ni er bäst och vad är viktigast i era rutiner? Berätta allt, jag känner mig som en väldigt, väldigt yr höna just nu.

Bröllopsdag idag!

Idag är det Hs och min bröllopsdag. För fem år sedan gifte vi oss och hade ett hejdundrande kalas. Just d¨å sa vi att vi gör om samma grej igen  om tio år minus den packade, stammande och förvirrade vigselförrättaren, så nöjda var i med kalaset. Och vet ni? Den känslan sitter fortfarande i. När jag tänker på kärleken och känslorna så spritter det till i bröstet. Det är helt sjukt att en kan tycka om en annan människa på ett sådant sätt, med en sådan identitet. Fy fan vad coolt det är att få älska någon som älskar en tillbaka och att kunna skapa ett liv tillsammans.. Idag ses vi inte, de allra flesta bröllopsdagarna har vi faktiskt inte firat tillsammans däremot så har vi pratat extra mycket i telefon idag. Det är dom små sakerna som gör det. H, som det känns nu så kommer du alltid att vara min nummer ett!

Ps. När jag kommer hem så ska jag bjuda på fina bilder, yours truluy i finfin vit klänning och med blommor i håret. Det ni!

Egentligen så har jag tusen grejer som jag skulle vilja skriva om. Som till exempel Melodifestivalen, funderingarna kring livet och döden, Mirijams inlägg om chokladbullens dag, dagens fantastiska träning, sorgen om att inte åka med till USA och det där som är så spännande som kanske händer på jobb men jag orkar inte. Jag är helt slut, sådär ända in i märgen trött att allt jag egentligen vill är att lägga mig ner och gråta men det gör jag inte för istället sitter jag här undertiden som H packar sina grejer  och förbereder det där sista inför sommarens första jobb. Ledsen är jag också, att han skall åka känns tyngre än vanligt och jag vet inte riktigt var jag skall hämta kraften även om jag måste göra det. Det får bli en bild på det finaste jag sett i smyckesväg typ någonsin.

Det är väl knappast någon som har missat Konstgreppskarin och hennes fantastiska webshop  som är full av i ögonfallande smycken och olika prints som är så fina att jag blir helt salig. Finast av allt är det här halsbandet, jag dör så fint det är! Och varje gång jag läser texten så fladdrar det till i magen just för att det är så träffande. Om jag någonsin skall tatuera in en text så lär det ju bli denna som en påminnelse. Att alltid våga.  Egentligen skulle jag vilja köpa ett print också med samma text, rama in det och sätta upp på Ws rum. Jag har tyvärr inte haft möjligheten att köpa något sådant halsband, jag hann inte med innan dom tog slut och nu har jag inte råd. Jag unnar mig inte ett halsband i den prisklassen heller för den delen men åh vad jag önskar mig ett, nästan så att jag blir sjuk när jag tänker på det om kvällarna när jag skall somna. Jag blundar och visualiserar hur cool jag hade blivit om jag haft ett. 

Fantastiska fredag!

Fredagar alltså, kanske den bästa dagen på hela veckan. Inte bara för att det går att räkna ner timmarna till när helgen börjar och för att helg är lika med ledighet, utan för att det innebär fredagsfrukost på jobb, planerings och reflektionstid och en förjävla fin sångstund. Jag älskar också fredagarna för all den förväntning inför helgen som ryms däri och att få göra planer tillsammans med H och W för vad som skall hända under två långa dagar utan stress och måste-tider att passa. Fredagarna känns magiska helt enkelt.

 Den här helgen gör  vi inte så många planer alls, vi njuter mest av varandra för nu börjar jobbsäsongen för H igen. Knappt två veckors mjukstart blir det nu innan han är iväg större delarna av både juni och juli och som vanligt är det lite jobbigt. Jag tror aldrig att jag vänjer mig vid att han är borta men ändå så är det helt okej när han väl har åkt. Dagarna precis innan, det är dom som skaver och får mig att känna mig ur led och sedan är det samma grej när han kommer hem igen. Rutiner som skall anpassas viljor som skall passas in och en helt annan lunk än när det bara är jag och  W tillsammans. Jag visste vad han hade för yrke när vi träffades men ändå någonstans inom mig så trodde jag inte att han skulle fortsätta med det så många år till. Nu, mer än fem år senare och lika många "det är min sista säsong" så känns det som att han aldrig någonsin kommer att lägga av och jag har förlikat mig med den tanken. Rättså ofta får jag frågan hur jag orkar men jag förstår den aldrig. Vadå orkar? Jag älskar H av hela mitt hjärta, det är med honom som jag känner mig hel och när den känslan finns där - då finns det ingenting annat att välja på. 

Discharge på Mejeriet!

Fy satan i gatan vilken kväll! Så många fina människor på ett och samma ställe och så pass bra spelningar! Öl, kramar och återträffar. Nya bekantskaper och kära återseenden. Mina förväntningar på kvällen var höga och innerst inne var jag nog lite rädd att jag skulle bli besviken just därför. Tji fick jag. Kvällen var helt fantastisk och jag blir varm i hjärtat när jag tänker på hur många fina människor jag har runt mig. KNÆGT levererade en helt fantastisk spelning (som vanligt) och jag är djupt imponerad av Tomek på bas och Filips närvaro på scenen var en tiopoängare som alltid. Discharge levererade också och som vanligt så kändes kvällen alltför kort. Det här med att uteställen stänger ett alltså, det kommer jag aldrig att förlika mig med. Just där och då kändes Ariman som en fantastiskt bra idé så sagt och gjort. Ett gäng öl och efter en drink från någon mystisk person blev det taxi hem till Malmö igen. Sömnkontot är på minus och hålet i plånboken är ännu lite större men hjärtat svämmar över och peppen är påfylld. Den här helgen har varit topp tio och det bästa är att den inte är slut ännu, idag skall vi på sexårskalas och sedan tänker jag möblera om i lägenheten.

Jag hjärtar första maj!

Är helt euforisk pga all kärlek och alla fina människor. Kärlek, pepp och styrka överallt! Första maj i år har varit en helt fantastisk dag och jag är full av hopp.

COMIN UP: SMÖRGÅSBRAWL

Så snart är det dags att åka till London igen, denna gång med Team Sweden och det kommer att bli så grymt! Alla bouts spelas under lördagen, först möter vi Team England och sedan spelar Batter C mot Cambridge Rollersbillies och som avslutning på dagen så kör Team Sweden mot Brawl Saints. Den här våren och sommaren  bjuder på så mycket derby att det för mig är omöjligt att tacka ja till allting (till exempel USA-resan) men det finns inte en chans i världen att jag missar denna episka helg i slutet av maj!  Derby i toppklass på europeisk mark, det är fina grejer det.Är du också sugen på att komma?  Läs mer om hela helgen på facebookeventet. Själv drömmer jag om en gulblå hejaklack som står och skriker i kurva tre i Crystal Palace. Det hade varit riktigt fint.

Kalaslördag och träningssöndag

Så har vi äntligen, äntligen, äntligen kunnat ha fyraårskalas för W. Ett utomhuskalas med ballonger, vimplar, såpbubblor och vattenpistoler.  En riktig hit blev det med sommarvärme, korvgrillning, fiskdamm och mängder av lek. Kalasnoob som jag är hade jag satt tiden 12 - 14, tur att det finna andra föräldrar som vet att barn gärna leker längre än så och inte planerar in någonting under eftermiddagen, sista gästerna lämnade gården vid fyratiden. Om det inte hade varit för att vinterkräksjukan slog ut oss något så överjävligt hårt i januari så hade jag nästan önskat att  vi alltid skulle ha sommarkalas. Det är så mycket lättare att vara utomhus och sociala kontakter med förskoleföräldrar som en inte riktigt känner går så mycket lättare under en ljusblå himmel med gassande sol än i en trång lägenhet i slutet av januari. Enda missödet under kalaset var att jag råkade slå sönder ungefär tio koppar, dvs. 80% av vårt porslin precis när gästerna kommit. Smällar en får ta eller? Dessutom vill jag minnas att det finns ett gammalt ordspråk som lyder inget kalas utan kras. Inser nu också att jag måste handla nya muggar och har börjat snöa in på Muminmuggarna. Åh. Tänker ofta på hur stor min samling varit vid det här laget om jag köpt på mig en  varje gång jag varit i Finland för att spela bout...

Sommarvärmen håller i sig, termometern har visat över 20 grader hela helgen och och sanningen skall fram så var jag allt annat än sugen på att spendera dagens varmaste fyra timmar i en svettig träningshall men jag gjorde det ändå och jag hade jätteroligt! Jag har börjat coacha en del igen efter några månaders stopp och jag njuter av varje sekund. Det är roligt och  utmanande och framförallt så känner jag att det gör mig till en mycket bättre spelare därför att jag reflekterar så mycket mer. Så en och en halv timmes coachande, sedan en periodsreffande som outside packref och två perioders scrimmande summerar min derbysöndag rätt bra.

måndagstisdag

En ny vecka, också denna med fyra dagar och känslan av att det är måndag hela dagen, en måndagstisdag helt enkelt. Fyra dagars ledighet och vårvärme satt som en smäck och jag känner mig som en ny människa, eller i alla fall en mycket mindre trött människa. Jag är stark, benen känns pigga och det bor en lättnad i mitt bröst, en känsla av förväntan och pepp. Det här kommer att bli en fantastisk vår och sommar. Responsen på mitt förra inlägg har varit mycket större än vad jag kunnat ana. Jag har fått många mejl och många kommentarer både här, på facebook och när jag träffat ligakamrater och jag tänker att jag nog återkommer till det. Att det behöver stötas och blötas mer och dessutom så har en del av era kommentarer sått tankefrön och frågeställningar som jag nog måste besvara på men det får komma sen när jag landat ännu lite till i alltihop. Nu är det jobb, sol och lekplatshäng som gäller.

Hittade dessa bilderna i en gammal mapp på datorn och kände direkt hur peppen spred sig i hela kroppen. Snart selar vi mot USA igen! Förutom dom här två gamla godingarna (som jag inte vet vem som fotograferat)  hittade jag en hel del annat spännande. Om jag uttrycker mig som så: det har hänt mycket sedan 2010 då jag började med roller derby. Det känns som att det är en annan sport vi spelar nu.

Att inte åka till USA

Crime City Rollers är mitt uppe i förberedelserna inför USA-resan som sker i början av juni i år. I tretton dagar skall CCR åka från NEw York upp mot Philadelphia för att där delta i ECDX. På vägen kommer laget att spela en rad uppvärmningsbouts mot högt rankade WFTDA-lag och jag kommer inte att följa med. Jag skall stanna hemma. I månader och veckor har jag grubblat på detta beslut, försökt att få ihop livspusslet med alla derbyresor och sakta men säkert  insett att jag inte fixar det. För första gången sedan sommaren 2010 då jag började med derby så känner jag att jag inte kan följa med på ett derbyevent på grund av familjen. Det är inte rätt mot någon. H jobbar och att lämna W till olika barnvakter känns inte rätt. Att åka till USA på en så pass lång resa och inte vara närvarande hundraprocent därför att tankarna är hos W i Sverige känns inte heller rätt. Innerst inne har jag nog vetat om att detta inte är min resa, peppen har inte riktigt infunnit sig och jag har mest haft  ångest över det. Känt att det är någonting jag måste ta tag i i framtiden men inte nu och det är inget bra tecken. Jag har världens bästa familj omkring mig och jag vet att dom tillsammans hade fått det att funka, stöttat mig i att åka till USA för det är sådana dom är. Dom förstår vilken chans det är, ser alla möjligheterna men jag kan inte tacka ja till deras hjälp därför att jag vet hur mycket jobb det hade inneburit för dem. Mitt mammahjärta säger nej och jag måste följa det.

Jag har grubblat och grubblat, vridit och vänt. Lekt med tanken på att åka en del av tiden, att ta med W och försökt se det från alla möjliga olika synvinklar men det går inte. Till saken hör också att det är så mycket annat som händer också. Det handlar inte enbart om tretton dagars USA - resa utan det är träningsläger och derby tre helger av fyra redan i maj, och ytterligare två helger i juni. För att kunna vara med på  det och göra ett bra jobb i Team Sweden så måste jag prioritera. Men fy fan vad jag har grubblat och vägt för och nackdelarna emot varandra och jag har mått riktigt dåligt under processen. När jag väl hade fattat beslutet och sa det rakt ut för första gången, det var först då det  kändes bättre. Hur det känns nu? Jag vet inte riktigt. Jag känner att jag har fattat ett riktigt beslut men jag är också medveten om vad jag missar och det är klart att det skaver, sticker och känns obekvämt. Och för att inte tala om denna rädsla, rädslan över att lämnas utanför gemenskapen i laget, tappa sin plats i lineupen och halka efter i utvecklingskurvan. Jag är så smärtsamt medveten om allt detta och klart att en del av mig är rädd att jag skall känna att jag gjort mitt livs misstag.. och ändå så vet jag att det här är det enda rätta.

Påsk och traditioner

Hur firar ni påsk och andra traditioner? Jag har inte riktigt funderat över hur vi gör förrän nu, W är fyra år och det blir viktigare och viktigare för honom att vi alla är tillsammans och att vi gör likadant varje år. Att skaffa sig egna traditioner inom den närmsta familjen är spännande och nytt för mig. Det får mig att reflektera över hur mina föräldrar gjorde när jag var barn och fundera kring hur jag vill ha det nu i vuxen ålder. Jag skulle ljuga om jag inte sa att det har blivit viktigare att dra paralleller mellan mitt föräldraskap och mina föräldrars i takt med att W blir äldre.

Jag minns mina barndomspåskar som helt fantastiska. Det var ledighet och fest. Huset städades, beroende på när påsken inföll var pappa mer eller mindre upptagen med jobb, lantbrukare som han är, men tiden för äggmålning och äggpickning fanns alltid där. Ibland var det enbart vi i den närmsta familjen och ibland kom det gäster, det var inte så viktigt att vi var mycket folk - utan att vi var alla tillsammans i familjen. För att inte tala om äggjakten, åh denna fantastiska tradition som min mamma har slitit med så länge jag kan minnas. En skattjakt utan dess like över gårdsplanen, inomhus, ut i trädgården igen och sedan vidare över gården. Små ledtrådar, gåtor och rebusar i färgglada ägg, gömda med omsorg och kärlek till både mig och min bror. Skatten var ofta en present, ibland stor och ibland liten och lite godis och jag hoppas att jag aldrig glömmer den där triumferande känslan när sista ägget hittats, stoltheten i bröstet över att ha klarat hela skattjakten och mamma och pappas glada tillrop. 

Det är exakt den typen av traditioner som jag vill föra vidare i min familj. Sådant som spelar roll, sätter spår. Blir viktigt och ihågkommet. I år firar vi påsk (så mycket påsk en nu kan fira utan att vara kristen..) i huset vid havet  men också i Malmö. Vi delar upp tiden så att vi hinner med det bästa av båda världarna och det passar oss perfekt. Långfredagen bjöd på äggjakt och påsklunch och igår skrotade vi runt i strandhuset, hängde på stranden och njöt av att kunna ligga på en filt på en grön gräsmatta och känna solen värma. Den här helgen har varit fullkomligen fantastisk och det bästa är att halva ledigheten är kvar.

havet alltså!

SÅ peppiga kommentarer!

Alltså hörrni, jag tror inte att ni förstår hur peppad och glad jag blir av en del kommentarer här på bloggen. Det betyder verkligen jättemycket att ni tar er tid att läsa och kommentera när det är något som faller er i smaken eller när jag skriver något som ni inte håller med om men sådana här genomsnälla och peppiga kommentarer, dom får mitt hjärta att kännas luddigt och att ni tar er tid att skriva så fint om mig till mig betyder så himla mycket.

Äntligen påsklov!

Det var med lätta steg och en bubblande glädje som jag tog mig till den sista träningen innan påskuppehållet igår. I vanliga fall brukar jag vara trött och seg under torsdagarna eftersom att jag måste gå upp så tidigt för att hinna till jobbet i tid. Jag gick upp precis lika tidigt som vanligt igår men peppen inför en långhelg och vetskapen om att jag kan skrota runt hela helgen gav mig mycket energi. 

 Jag har inte varit så pepp på träningen under de senaste månaderna, saker och ting har varit jobbiga och jag har behövt fatta en del svåra beslut. Vägen till att bestämma sig har varit lång för mig, lång och svår och snårig och jag har vägt fördelar mot nackdelar och känslan som infann sig i bröstet när jag uttalade mitt beslut högt för första gången var enbart lättnad. Jag vet att det här är rätt för mig och det är enbart det som spelar någon roll just nu. Lite frukost nu och sedan packar vi bilen och drar till huset vid havet för att tanka energi och hänga med resten av familjen. Detta kommer att bli en fin påsk.

Team Sweden spelar mot Team USA

I vinter är det dags för en ny världskupp, i år kommer den att hållas i Dallas. Vet ni vad bästa uppvärmningen är inför denna episka turnering? Jo, att spela mot världens bästa roller derbylag. Gissa vad vi skall göra sista helgen i juni? Exakt! Vi skall bouta mot USA ännu en gång, denna gång i Stuttgart och jag hoppas verkligen att det är i samma arena som CCR boutade i för något år sedan för jag fullkomligen älskade allt med den hallen. Golvet, ljudet, läktarna, omklädningsrummet, allt var gött! Jaja, i alla fall, i samband med dettta episka bout kommer USA också att spela mot Tyskland samt hålla ett tvådagars bootcamp. Tydligen så är det så att boutet kommer enbart att vara öppet för bootcampdeltagarna. Men i stora drag är det tredagars bootcamp på två tracks och två bouts under helgen.  När jag tänker på det så känns det lite som att jag kommer att kissa på mig, kommer också på mig själv med att tappa fokus på grund av all peppighet jag känner så nu har jag gett mig tänka-på-derby-förbud i alla fall under jobb vilket leder till att jag ligger och känner mig helt kissnödig av pepp och förväntan om kvällarna när jag skall sova så jag kommer inte till ro och har nu extremt minus på sömnkontot. Tur att det snart är långhelg. Maj och juni är fullspäckade med derby, tur att jag har semester sen så att jag kan vila upp mig och spendera lata dagar i huset vid havet och hänga i Folkets Park med W och hälsa på H när han är på festivaler och jobbar. 2014 är hästens år. Hästens år kommer att vara ett hårt men episkt år.

Hejdå lilla kaninen!

Ni vet den där kaninen som vi hittade på mitt jobb? En tamkanin helt ensam i centrala Malmö? Den som fick flytta in här hos oss och som nästan blev en del av familjen direkt? Den har fått ett nytt hem hos en barnfamilj med andra kaniner. Ett problem löst!

Help sending CCR to ECDX

'

Snart, snart, nåja, i juni för att vara mer exakt kommer CCR att åka till USA för att spela en rad bouts och vara med i turneringen ECDX. 2014 är året då många europeiska ligor tar sig över till det förlovade (hawhaw) landet i väst och klart att CCR gör detsamma. The sky is the limit och vi kan göra precis vad vi vill men för att göra det så kan vi behöva lite hjälp. Vi har bland annat en insamling via Indiegogo där en kan skänka pengar, vartenda bidrag tar vi tacksamt emot. Vi säljer merch och vi ordnar fund-raisers och bootcamps. Känner du till någon som kan tänka sig att sponsra oss så kan du väl skrika till? 

Anarchy in the UK 2014 Its on!

En halvdag med nätverksträff och konferensande var ungefär vad jag mäktade med. Barnvaktslösheten och käsnlan av att behöva tanka närhet med familjen gjorde sig påmin och jag orkade inte jonglera med alternativa lösningar vilket känns lite sorgligt men ändå helt okej. Jag har aldrig missat några diskussioner under en nätverskträff innan och visst, jag är ledsen över att inte kunna delta i givande diskussioner och pusha den svenska derbyn framåt och få ta del av alla spännande diskussioner men samtidigt så lugn och trygg med vetskapen om att det är de andra kloka, trygga representanterna som fattar beslut. Det är en mycket handlingskraftig grupp med kvinnor som både vill och verkar för den svenska derbyns bästa. Så istället för att hänga på hotellet och nätverka efter en lång dag full av derbydiskussioner sitter jag här i soffan tankad med kärlek från en febrig fyraåringskropp och lyssnar på sovandetagen genom den öppna sovrumsdörren. Jag har tända ljus och en  kopp te och tittar på livestreamen (precis som hela resten av derbyvärlden som inte kan vara i London just nu...). Rocky Mountain Rollergirls, Toronto Roller derby, Detroit Roller Derby Girls och London Rollergirls drabbar samman på Europeisk mark i London. Anarchy in the UK 2014 har äntligen börjat. Vi snackar derby i världsklass, topp tio nivå och London är i toppform. London vs. Detroit: 311 vs. 22, London vs. Toronto: 477 vs. 41 och nu halvtid mellan London och Rocky Mountain där London tagit ledningen. Livet är mer än okej just nu trots att det inte blir som planerat, tänkt och förväntat och trots att snorigheten  och hängigheten aldrig verkar ge med sig.

Våren, våren jag vill ut och möta dig

Sängläget börjar tära på mig nu. Jag är fan inte gjord för att inte vara igång. När jag vilar skall det vara för att jag har valt det själv och inte av någon annan anledning. Jag vill ut och möta våren. Andas frisk luft i huset vid havet eller på landet. Snusa på körsbärsblom och plocka små, skira vårblommor och njuta av vårsol genom nyputsade fönster. Okok, allting går åt rätt håll - jag mår betydligt bättre nu än vad jag gjorde under morgonen och det går inte att jämföra med hur risigt jag mådde under gårdagen. Imorgon är det nätverksträff, håll tummarna för att jag mår ännu bättre under morgondagen å att jag kan vara med.